Han kamrater hade varnat honom ta hemsökta leden hem med cykeln från folkets park, men det var bara skrockfulla gubbar som trodde på sådant skitsnack. Inte Engelbrekt! Medans han ryckigt styrde sig fram på vägen sneglade han ut över vattnet och tvärstannade. Vid kullarnas horisont på andra sidan älven, mot den sista ljusnyansen på kvällshimlen, verkade de svarta trädkronorna ha fått liv och vandra i gemensam takt mot nordöst. Engelbrekt hade aldrig hallucinerat av hembränt förut och han hade en gastkramande känsla att han inte gjorde det nu heller. Plötsligt stannade den sista av trädkronorna till. En intensiv känsla av att vara iakttagen fick Engelbrekt att börja cykla igen i ren panik. Dagen efter, och resten av livet, försöker Engelbrekt förgäves övertyga sig själv om att det han sett bara var en vansinnig mardröm.
