Han kamrater hade varnat honom ta hemsökta leden hem med cykeln från folkets park, men det var bara skrockfulla gubbar som trodde på sådant skitsnack. Inte Engelbrekt! Medans han ryckigt styrde sig fram på vägen sneglade han ut över vattnet och tvärstannade. Vid kullarnas horisont på andra sidan älven, mot den sista ljusnyansen på kvällshimlen, verkade de svarta trädkronorna ha fått liv och vandra i gemensam takt mot nordöst. Engelbrekt hade aldrig hallucinerat av hembränt förut och han hade en gastkramande känsla att han inte gjorde det nu heller. Plötsligt stannade den sista av trädkronorna till. En intensiv känsla av att vara iakttagen fick Engelbrekt att börja cykla igen i ren panik. Dagen efter, och resten av livet, försöker Engelbrekt förgäves övertyga sig själv om att det han sett bara var en vansinnig mardröm.
Visar inlägg med etikett Fiktion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fiktion. Visa alla inlägg
lördag 27 februari 2021
torsdag 20 juni 2019
Röset på fältet
Följande är
ett utdrag ur en modernisering, riktad till unga läsare, av Lisbeth
Clausbergs projektbok. Originalboken skrevs mellan åren 1803 och
1805 då Lisbeth samlade artdata från ett fält i närheten av
hennes familjs herrgård, inspirerad av Carl von Linnés livsgärning.
27 Oktober 1803
Idag upplevde jag något mycket märkligt vid röset med de tre ekarna. Jag har tydligen arbetat för hårt med att samla in tillräckligt med material innan vintern kommer, för jag måste ha hallucinerat av trötthet där ute.
Idag upplevde jag något mycket märkligt vid röset med de tre ekarna. Jag har tydligen arbetat för hårt med att samla in tillräckligt med material innan vintern kommer, för jag måste ha hallucinerat av trötthet där ute.
Jag var på väg att gå en sista vända
med håven från röset och fältkanten innan det blev mörkt. Då
fick jag en känsla av att en av ek-kronorna stirrade på mig. Jag
hade inte tänkt på det innan, men stammen där de kala grenarna
möttes liknade ansiktet på en enorm insekt. Jag gick närmre genom
trädsnåret runt stammarna och klättrade upp på en stenhög för
att ta en närmre titt.
På en armslängds avstånd har trädet
nästan hypnotiserande. Jag fick känslan av att någon såg mig rakt
i ögonen och ville mig oerhört illa. En rädsla växte upp inom
mig, som om mitt liv var i fara. Skräcken växte och växte, men jag
kunde inte slita blicken från det som verkade vara kronans ögon.
Plötsligt fick jag ett starkt behov av att röra vid trädkronan och
jag sträckte ut min hand mot den.
Ett kraftigt ljud fick mig tvärvända.
Ljudet var som om en städ tappats i en grushög, fast hundra gånger
starkare. I skymningsljuset såg jag ingenting som rörde sig. Utan
att tänka eller se bakåt började jag halvspringa bort från röset
mot herrgården. När jag kom till fältkanten vände jag mig om igen
och såg bort mot röset. I den stunden kunde jag ha svurit på att
jag mot det svaga ljuset vid horisonten såg fyra trädkronor.
Nu när jag skriver ned den här
upplevelsen inser jag att den måste vara en inbillning som min
hjärna skapat av trötthet och överansträngning. Jag kommer vila
några dagar innan jag katalogiserar håvens innehåll.
fredag 31 augusti 2018
Ambrose Bierce tributfiktion
Jag har läst mycket Ambrose Bierce sista tiden. Han var en författare på 1800-talet som skrev korta berättelser inom mystik-fantastik. De kortfattade historierna har inspirerat mig att skriva en egen text i samma stil :)
Skogsstigen
Fem män vandrade längst den smala skogsstigen. Mannen i mitten hade blivit vald av sockenprästen för utskrivning till Konungens armé. Mannens fru och barn hade försökt gömma honom bakom en hemlig lucka i deras hem, men de Karoliner som sänts för att finna honom var noggranna i sitt sökande. De hade dragit honom från sin gråtande familj i deras ödsliga torp och gick nu avslappnade omkring mannen och skämtade om vapenvård.
Fem män vandrade längst den smala skogsstigen. Mannen i mitten hade blivit vald av sockenprästen för utskrivning till Konungens armé. Mannens fru och barn hade försökt gömma honom bakom en hemlig lucka i deras hem, men de Karoliner som sänts för att finna honom var noggranna i sitt sökande. De hade dragit honom från sin gråtande familj i deras ödsliga torp och gick nu avslappnade omkring mannen och skämtade om vapenvård.
Vid ett avsnitt av stigen där vegitationen var mycket tät fick en av karolinerna syn på en skogsduva på en gren. Han gjorde halttecken och höjde försiktigt sin laddade musköt. Just innan soldaten skulle skjuta flög duvan uppåt. Skottet gick in i den täta trädkronan och skytten svor högljutt.
Ögonblicket efteråt började träden runt stigen skaka våldsamt. Trädkronorna kastades fram och tillbaka som om några av sägnernas jättar greppat tag i dem och försökte vrida träden ur marken. Vettskrämda såg männen på medan skakningarna ökade och ökade i intensitet.
Den fängslade mannen var för rädd för att tänka. Plötsligt skrek en soldat bakåt på stigen till och ett skott brände av. Ett kraftigt, fruktansvärt ljud hördes, ett som mannens hjärna bara kunde uppfatta som när en säck mjöl tappas i golvet samtidigt som ett spett träffar på en sten. När han instinktivt vände sig om var Karolinen bakom honom borta.
Soldaten sist i ledet var likblek och höjde skakande sitt vapen. Ljudet hördes igen, sedan åtföljdes ett skott av ytterligare en ljudstöt. Mannen i mitten hade höjt armarna över huvudet till skydd mot den osedda skräcken i träden och när han sneglade framåt stigen var även de två främre Karolinerna försvunna. Sedan hördes ljudet en sista gång åtföljt av den sista soldatens kvävda tjut. Trädkronorna slutade gunga och allt var tyst i skogen.
Mannen stod i en evighet och skakade av rädsla. Till slut insåg han att han eventuellt skulle behöva röra på sig. Han slank hemåt på stigen och möttes vid torpet av sin chockade familj. Nästa gång soldater kom för att leta efter honom hittade de inte håligheten som gjorts i golvet bakom den hemliga luckan. Mannen och de fyra Karolinerna rapporterades som försvunna under oklara omständigheter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)