Lilja

Det började regna. Lilja slöt ögonen och suckade uppgivet. Hon försökte tränga bort de anstormande känslorna om att detta faktiskt var slutet på hennes dröm. Efter att ha lagt så mycket tid på efterforskning och pengar på materiel misstänkte hon att hon inte skulle orka göra ett nytt försök på mycket länge, om någonsin. Till slut fortsatte Lilja ändå av ren vana att speja ut över heden. Det var ju trots allt nu, i skymningstimmarna, som chansen torde vara som störst, så även om regnet försämrade sikten avsevärt var det förstås ändå inte omöjligt att hon skulle få syn på en. Om en timme ungefär skulle det ändå mörkna och då skulle hennes nattglasögon ändå vara opåverkad av nederbörden.

Omständigheterna var perfekta. Det var sensommar. Majoriteten av träden runt heden var lövträd, som var extra frodiga i år men som redan börjat skifta färg efter att en köldknäpp slagit till nyligen. Det hade också rapporterats att det varit ovanligt många småfåglar i trakten över sommaren. Lilja hade till och med äntligen fått tillgång till ett förberett gömställe i ett gammalt kamouflerat naturskådningsskydd. Självklart, tänkte hon, var det ödesbestämt att det ögonblick som skulle varit hennes bästa chans någonsin att bevisa grenverksfänas existens blev torpederat av slumpartat väder.

* * *

Redan i mulleskolan fick Lilja höra berättelser om grenverksfäna. De var en del av de lokala bylegenderna i barndomsorten, ett av en handfull samhällen där dessa varelser figurerade i de traditionella muntliga sägnerna. När hon sedan läste till historiker hade hon i sina studier stött på skriftliga källor från ett flertal landsdelar och århundraden som beskrev samma sak: Enorma, spindelliknande bestar med samma form och färg som lövfria trädkronor.

En magkänsla om att det kunde finnas en sanning bakom skrönorna fick Lilja att samla ihop all information hon kunde hitta om ämnet. på hennes fritid började hon hitta mönster i datapunkterna. Ju mer hon studerade omständigheterna, desto säkrare blev hon på att dessa hade fän inte kunde vara helt påhittade. Det var för många gemensamma detaljer från helt oberoende källor för att historierna skulle uppstått spontant över hela landet, plus delvis även i Norge.

Efter år av exkursioner och inköp av professionell utrustning för naturdokumentering hade hon till slut hittat en perfekt tid, plats och omständighet för att maximera sina chanser att lyckas. Innan hon reste ifrån sin man och sina barn hade hon beslutat sig för att, om inte något dyker upp ens under dessa omständigheter, skulle hon erkänna för sig själv att hon slösat bort stora delar av sitt liv. Bättre sent än aldrig, förstås.

* * *

Men det är ju osportsligt att sluta spela innan slutsignalen ljuder, resonerade Lilja. Molnen gjorde att det blivit mörkt snabbt, så det var dags att ta fram de speciellt inköpta nattglasögonen, som kombinerade en infraröd kamera med en klassisk mörkerkikare. Med dem kunde det sista spaningsdygnet sträckas ut över natten. Hon spände på sig apparaturen skulle precis börja spela in...

Lågt Batteri! Nu, av alla tillfällen! Hon skulle vara tvungen att hämta reservbatteriet ända borta i bilen. Sjudande av frustration drog Lilja sin regnkappa över axlarna, lämnade skyddet och följde raskt stigen bort från heden in i skogen.

Lilja tvärstannade. Regnet öste ju ned. Varför kände hon inga regndroppar? Genom nattglasögonen inställda på mörkerläge kunde hon, se att träden framför henne ännu inte stod tillräckligt tätt för att lövverken skulle hålla henne torr. Hon fick en fruktansvärd, isande känsla i maggropen. Mot sina egna skrikande instinkter började hon långsamt, långsamt rikta blicken uppåt mot natthimlen.

Snett ovanför henne löpte en skarp gräns mellan trädstammarna och ett fasansfullt tomrum där inget kunde ses utom mörker. Rakt upp, där hon borde se en ram av trädkronor runt regnmoln svagt upplysta av den nedgående solen, var det istället helt becksvart. Förfasad av detta plötsliga brott mot verkligheten kände sig Lilja totalt paralyserad. Utan att andas, som om hon inte styrde sin egen kropp, lyftes sakta hennes darrande hand till nattglasögonen och slog över dem till infrarött...

En tandad triangel. Pulserande ringar. En överväldigande rödhet som växlades med lila orange och vitt. Tiden verkade stå stilla. Det enda som fanns i Liljas existens var den monstruösa triangeln rakt över henne och hennes egen puls. Den svarta, ojämna ramen verkade innehålla en hel värld av virvlande lava som hypnotiserade henne till apati.

Till slut kände hon en borstig och kraftig beröring runt huvudet, som ändå var förvånansvärt varsam. Nattglasögonen drogs långsamt av från hennes ögon och släpptes ned på marken framför henne. Med ett tydligt kras krossades apparaten ned mot stigens stenar av den osynliga varelsen. Ett lätt rafsande i gräset antydde att den stora kroppen rörde sig samtidigt som Lilja uppfattade att den sänktes ned mot henne.

Ett svagt, mörkgrått ljus föll nu från regnmolnen ned mot stigen. Precis framför Liljas ansikte reflekterades det från en cirkel av mörka ögonglober i en fruktansvärt spindeluppenbarelse. Vatten droppade från ansiktet hos människa och greverksfä. Liljas andetag vibrerade av skräck i vad som ändes som en Eon.

Till slut lyfte sig ögonen bort. Svaga, svischande ljud indikerade att varelsen rörde sig ut över fältet för att slukas upp av den kommande natten. Lilja väntade tills det blev helt mörkt. Sedan letade hon sig fram till bilen och körde omedelbart den långa vägen hem. I middagsljuset möttes hon av sin man och sina barn, som hon omfamnade tätt.