Det började regna. Lilja slöt ögonen
och suckade uppgivet. Hon försökte tränga bort de anstormande
känslorna om att detta faktiskt var slutet på hennes dröm. Efter
att ha lagt så mycket tid på efterforskning och pengar på materiel
misstänkte hon att hon inte skulle orka göra ett nytt försök på
mycket länge, om någonsin. Till slut fortsatte Lilja ändå av ren
vana att speja ut över heden. Det var ju trots allt nu, i
skymningstimmarna, som chansen torde vara som störst, så även om
regnet försämrade sikten avsevärt var det förstås ändå inte
omöjligt att hon skulle få syn på en. Om en timme ungefär skulle
det ändå mörkna och då skulle hennes nattglasögon ändå vara
opåverkad av nederbörden.
Omständigheterna var perfekta. Det var
sensommar. Majoriteten av träden runt heden var lövträd, som var
extra frodiga i år men som redan börjat skifta färg efter att en
köldknäpp slagit till nyligen. Det hade också rapporterats att det
varit ovanligt många småfåglar i trakten över sommaren. Lilja
hade till och med äntligen fått tillgång till ett förberett
gömställe i ett gammalt kamouflerat naturskådningsskydd.
Självklart, tänkte hon, var det ödesbestämt att det ögonblick
som skulle varit hennes bästa chans någonsin att bevisa
grenverksfänas existens blev torpederat av slumpartat väder.
* * *
Redan i mulleskolan fick Lilja höra
berättelser om grenverksfäna. De var en del av de lokala
bylegenderna i barndomsorten, ett av en handfull samhällen där
dessa varelser figurerade i de traditionella muntliga sägnerna. När
hon sedan läste till historiker hade hon i sina studier stött på
skriftliga källor från ett flertal landsdelar och århundraden som
beskrev samma sak: Enorma, spindelliknande bestar med samma form och
färg som lövfria trädkronor.
En magkänsla om att det kunde finnas
en sanning bakom skrönorna fick Lilja att samla ihop all information
hon kunde hitta om ämnet. på hennes fritid började hon hitta
mönster i datapunkterna. Ju mer hon studerade omständigheterna,
desto säkrare blev hon på att dessa hade fän inte kunde vara helt
påhittade. Det var för många gemensamma detaljer från helt
oberoende källor för att historierna skulle uppstått spontant över
hela landet, plus delvis även i Norge.
Efter år av exkursioner och inköp av
professionell utrustning för naturdokumentering hade hon till slut
hittat en perfekt tid, plats och omständighet för att maximera sina
chanser att lyckas. Innan hon reste ifrån sin man och sina barn hade
hon beslutat sig för att, om inte något dyker upp ens under dessa
omständigheter, skulle hon erkänna för sig själv att hon slösat
bort stora delar av sitt liv. Bättre sent än aldrig, förstås.
* * *
Men det är ju osportsligt att sluta
spela innan slutsignalen ljuder, resonerade Lilja. Molnen gjorde att
det blivit mörkt snabbt, så det var dags att ta fram de speciellt
inköpta nattglasögonen, som kombinerade en infraröd kamera med en
klassisk mörkerkikare. Med dem kunde det sista spaningsdygnet
sträckas ut över natten. Hon spände på sig apparaturen skulle
precis börja spela in...
Lågt Batteri! Nu, av alla tillfällen!
Hon skulle vara tvungen att hämta reservbatteriet ända borta i
bilen. Sjudande av frustration drog Lilja sin regnkappa över
axlarna, lämnade skyddet och följde raskt stigen bort från heden
in i skogen.
Lilja tvärstannade. Regnet öste ju
ned. Varför kände hon inga regndroppar? Genom nattglasögonen
inställda på mörkerläge kunde hon, se att träden framför henne
ännu inte stod tillräckligt tätt för att lövverken skulle hålla
henne torr. Hon fick en fruktansvärd, isande känsla i maggropen.
Mot sina egna skrikande instinkter började hon långsamt, långsamt
rikta blicken uppåt mot natthimlen.
Snett ovanför henne löpte en skarp
gräns mellan trädstammarna och ett fasansfullt tomrum där inget
kunde ses utom mörker. Rakt upp, där hon borde se en ram av
trädkronor runt regnmoln svagt upplysta av den nedgående solen, var
det istället helt becksvart. Förfasad av detta plötsliga brott mot
verkligheten kände sig Lilja totalt paralyserad. Utan att andas, som
om hon inte styrde sin egen kropp, lyftes sakta hennes darrande hand
till nattglasögonen och slog över dem till infrarött...
En tandad triangel. Pulserande ringar.
En överväldigande rödhet som växlades med lila orange och vitt.
Tiden verkade stå stilla. Det enda som fanns i Liljas existens var
den monstruösa triangeln rakt över henne och hennes egen puls. Den
svarta, ojämna ramen verkade innehålla en hel värld av virvlande
lava som hypnotiserade henne till apati.
Till slut kände hon en borstig och
kraftig beröring runt huvudet, som ändå var förvånansvärt
varsam. Nattglasögonen drogs långsamt av från hennes ögon och
släpptes ned på marken framför henne. Med ett tydligt kras
krossades apparaten ned mot stigens stenar av den osynliga varelsen.
Ett lätt rafsande i gräset antydde att den stora kroppen rörde sig
samtidigt som Lilja uppfattade att den sänktes ned mot henne.
Ett svagt, mörkgrått ljus föll nu
från regnmolnen ned mot stigen. Precis framför Liljas ansikte
reflekterades det från en cirkel av mörka ögonglober i en
fruktansvärt spindeluppenbarelse. Vatten droppade från ansiktet hos
människa och greverksfä. Liljas andetag vibrerade av skräck i vad
som ändes som en Eon.
Till slut lyfte sig ögonen bort.
Svaga, svischande ljud indikerade att varelsen rörde sig ut över
fältet för att slukas upp av den kommande natten. Lilja väntade
tills det blev helt mörkt. Sedan letade hon sig fram till bilen och
körde omedelbart den långa vägen hem. I middagsljuset möttes hon
av sin man och sina barn, som hon omfamnade tätt.